You are currently browsing the tag archive for the ‘Mello’ tag.
Releasefest igår, för ”mitt” band. Så annorlunda känsla, starkare och nervösare, när man själv är mer involverad i artistens karriär.
Det var en grym tillställning: mycket folk och bra folk: lite bokare, lite press, lite skivbolagsrepresentanter, förlagsfolk och helt vanliga människor.
Bandet blir tajtare och tajtare, det är så kul att se och det strålar om dem och spelglädjen är så uppenbar. Mellansnacket börjar ta sig och igår var det extra bra, eftersom jag vävdes in i det. Dom tackade folk och mig inkluderad. ”2013 års bästa beslut var att signa med XX (skivbolaget) och 2014 års bästa beslut var att utse BH till vår manager”. Ni hör ju. Man blir alldeles tårögd.
Nu sitter jag, trött och sliten (redan?!) men helt befriad från baksmälla, eftersom jag körde alkoholfritt igår, på tåget till Mello-land i Malmö. Det blir kul det med, fast på ett helt annat sätt.
Ryktet säger att min uppdragsgivare är segertippad. Vi får se hur det blir med den saken. First things first: nu tågfrukost!
Det känns väldigt skönt att inleda året med en så avslappnad och ledig dag som nyårsdagen. Jag tror inte det finns någon vilsammare dag på hela året, och då har det knappt hunnit börja. Ja, det skulle vara midsommardagen då. Då gör man inte många knop heller.
Imorgon måste jag jobba lite. En pressrelease ska skickas ut och jag ska fila lite på ett dokument som väntar underskrift efter helgerna. Väntar också besked från ett skivbolag som innan jul ställde frågan om jag kunde jobba med Mello-artist, troligen i Malmö. Fick aldrig reda på vilken artist det handlade om, men jag sa ett försiktigt ja. Vi får se hur det utvecklar sig. Malmö är en stad som jag aldrig gjort Mello i tidigare, så det kunde ju vara kul.
Igår preliminärbokade vi vår semester också. Det ser ut som om vi kommer att spendera den på samma spanska ort som i somras, men utökat med två veckor den här gången. Tre veckor på raken i Spanien! Jamen jösses, det kan ju sluta hur som helst…
Det är bara när jag jobbar med artister som ska vara med som jag läser och följer väldigt många bloggar som handlar om Mello. Det finns fyra som jag tycker är värda att hålla extra koll på:
Aftonbladets Tobbe Ek: han är helt galen, men väldigt underhållande och gör många, många, många inlägg under alla de fyra-fem dagar han är med i varje omgång.
Hanna Fahl på DN. Hon är smart, cool och jävligt musikkunnig. Inte alls lika många inlägg, men dom hon gör har en ton som jag verkligen gillar.
Schlagerprofilerna. Äkta schlagernördar. Brukar ha koll på läget och är härligt ärliga i sina inlägg.
Being Blogged. Också bra koll och gillar tonen. Hans blogg är också så mycket mer än Mello.
Jag gissar att ni inte är lika nördiga som jag, så googla får ni göra själva.
Gillar att folk ogillar att humorn tagit över Sveriges mest diskuterade, älskade och hatade tv-program.
Folk orkar verkligen på fullt allvar sitta och orera och ‘rasa’ över saker (precis som jag själv faktiskt gör just nu, även om jag kanske inte rasar…). Tycker också att det är roligt att folk orkar bry sig så mycket om en orakad armhåla på en kvinna. Heja Nour, säger jag.
När man ersatt de showiga mellanakterna med humor, framhävs de tävlande bidragen så mycket bättre. Och när man tittar på hur startfältet såg ut igår, är det kanske inte alltid att föredra. Maken till kasst öppnande startfält har jag nog aldrig sett. Trodde tanken var att öppna starkt, precis som tanken är i varje program: inledning och avslut vigs åt dom starka låtarna. Mellanmjölken hamnar däremellan.
Yohio och Paparizou tyckte jag hade dom bästa låtarna. Helena hade verkligen platsat direkt i final. Men, det var exakt så det gick förra gången. Från Andra Chansen till vinst av hela klabbet…
Songbird-låten som gick till final, tyckte jag var en stor gäspning. Jag har lyssnat på den flera gånger nu, och den går mig spårlöst förbi. Jag kan inte ens nynna på refrängen… Roligast var att se hur lik Idde Schultz hon var. Och Elisa-numret kändes så 80-tal, att man höll på att implodera. ”Estrella-rycket” hade kunnat göras mycket sexigare men när det samtidigt ska bli bra tv, är det ju svårt.
Nu vilar vi ett par dagar och sen är cirkusen igång igen. Min artists låt är i alla fall betydligt bättre än det vi såg och hörde igår, så mycket kan jag säga.
Netflix-junkien sjunker djupare och djupare ner i träsket.
Nu har jag plöjt samtliga tre säsonger av The Killing och bara älskar den. Har läst att det blir en fjärde säsong, som börjar spelas in i februari. Sex nya avsnitt. Joel Kinnaman är så bra. Försöker stilla abstinensen med True Detective, men den känns seg och utdragen och långsam. Jag gillar både Woody Harrelson och Matthew McConaughey, lysande skådisar båda två, men det väger liksom inte upp.
Ikväll kan tv-junkien dock glädja sig åt ett par timmars ren underhållning. Det blir till att studera motståndet i årets Mello. Jag ska, lite motvilligt, erkänna att det ska bli ganska roligt…
Så hade det rusat iväg nästan ett par veckor till sen senast.
Medan livet gallopperat på har det hänt saker, minsann:
Min kiropraktor har hunnit rädda livet på min nacke och mina axlar, jag har varit förkyld och repat mig, tränat, lagt om träningen, klippt mig, börjat fasta igen (en dag i veckan bara, nuförtiden), varit på gala i Göteborg, jobbat med Mello-kvinnan, beställt tid hos optikern för progressiva glas (inte en dag för tidigt! Fy satan så trött jag är på att ta av och på glasögon, glasögon som försvinner osv), beställt tid för massage och knarkat House Of Cards, The Killing och sjunkit djupt, djupt ner i tv-soffan. Det är helt underbart att kunna följa en serie hur länge och hur ofta man vill, istället för att se ett avsnitt och sen vänta en vecka på nästa. Tappade helt intresset för True Detective när jag inte kunde se avsnitt 2 direkt efter avsnitt 1. Dessutom tycker jag den var lite överhypad. Men Matthew McConahey, Macconnahy, är alltid bra.
Nu förbereder jag min kropp och min knopp inför fyra totalintensiva dagar i Mellos tecken. Det är några veckor kvar och just nu är jag glad att detta inte är vår mest hektiska tid på året. För jag behöver styrka, mod och kraft. Jag har till och med lovat mig själv att jag ska ta med mig mina träningskläder.
Artisten i fråga kommer att bo i eget hus i Övik, och det betyder troligen att jag kommer att få ha en hel del tid för mig själv. Det måste ju utnyttjas så gott det bara går!
Och nuförtiden är jag ju en ordentlig och skötsam kvinna, artisten ifråga benämnde mig till och med ”dam” för några dagar sedan. Och jobbet där i Ö-vik kräver dessutom att jag lever upp till allt det där. Artisten är en ny bekant och jag vill såklart visa att jag är pålitlig, säker, proffsig och har full kull. Tror inte hon skulle gilla att jag kom bakfull med alkoholstinn andedräkt till repetitionerna. Funderar faktiskt på att vara (nästan) helt vit den här gången. Vi får se. Det brukar vara åtminstone någon av kvällarna som det är lite hejom fejom på hotellet, men man behöver ju faktiskt inte gå all in för det. I säng innan 12 varje kväll, va? Och högst 2 öl. Vi säger det!
Begreppet ‘dam’ däremot, har jag inte riktigt mentalt förlikat mig med, känner jag. Det är jävligt jobbigt att inse att man faktiskt är tant, eller ja, ‘dam’ då. Under den där galan jag var på i helgen, började jag haja grejen dock, att det faktiskt är sant, precis som dom säger. Och det drabbade mig hårdare än jag hade räknat med.
Känner mig lite vilsen i min kropp och huvudet vill inte alls fatta att jag faktiskt kunde vara både morsa och mormor åt dom där ungdomarna jag frotterade mig med i lördags. Men jag tar informationen till mig, försöker reda ut tankarna och agera som den tant vuxna kvinna jag är…
Jobbat en hel vecka, och det känns skönt att det löper på som vanligt igen. Ikväll bänkar vi oss tillsammans med en vän och barn framför TV’n och ser finalen. Försökte in i det sista få fatt i (gratis-)biljetter till något av genrepen men det gick inte. Kan tyckas konstigt, eftersom arenan rymmer väldigt många människor men samtidigt gör det mig inget. Den känns på tok för stor för evenemanget i sig.
Har satsat pengar på två av bidragen som etta. Ett av dem har väldigt höga odds, det andra inte alls lika höga men ändå så att det ger 6 gånger pengarna. Femtio spänn på varje är ändå inga pengar i sjön och det ger lite extra krydda till programmet. Jag kommer inte att ringa och rösta själv, det känns som jag gjort mitt på den fronten för flera år framöver.
Ja, sen blev det lördag och sen vet ni hur det gick.
Vi åkte ur och hem. Ingen grät; vi var sjukt glada över allt stöd som artisten fick och fortfarande får. Många, många älskar det hon gör, och på efterfesten var det artisten som blev studsboll. Som hon dansade! Det blev en kortvarig fest för vår del, jag orkar inte längre festa med ungdomarna på samma sätt som tidigare genom åren. Nu inser jag att jag faktiskt är bra mycket äldre än dom allra flesta och ‘behöver’ jag inte vara där, går jag och lägger mig. Det blir inte roligare ju senare och fullare man blir. Och dagen efter är man så väldigt mycket piggare och gladare än alla andra. Och det var oerhört skönt att komma hem och att kunna börja jobba med ”vanlig” musik igen.
Min make kom förbi hotellet innan vi drog till dagens rep. Han ratar allt vad mello heter och är i stan för en punkfestival. Mysigt att han kom förbi så jag fick pussa på honom.
Jamen, tänk.
Tydligen är detta något jag ska göra vartannat år. Och är det någon jag gillar att göra det med, så är det den här tjejen. Idag, på SVT’s andra presskonferens i Frihamnen, fick vi svart på vitt, det jag redan misstänkte och hade hört ryktas. Det är uppåt i landet vi ska bege oss i mitten av februari. Jepp, jepp, jepp. Det kommer att bli tuffa dagar men det kommer att bli jätteroligt. Och i Skellefteå har jag aldrig varit.
En hektisk dag blev det, men absolut inte den heldag jag hade ställt in mig på. Redan halv två var vi klara. Sist in, först ut blev kontentan. Artisten satt nämligen fast i måndagsbilkö och kom en kvart efter utsatt start. Härlig start!
Mrs_B
PR-atkvarnen 