Till Mora i fädrens spår…

Imorgon är det releasefest i Mora för en av artisterna vi jobbar med. Jag och en kompis ska åka. Känner mig just nu inte speciellt sugen, eftersom jag jobbat som en gnu hela kvällen/natten, måste stressa som en liknande gnu på morgonen, inte packat eller ens planerat för packning och dessutom just upptäckt att artistens platta fått en tvåa i betyg av TT. Om artisten bryr sig, kan det bli jobbig stämning på den festen.

Sjukvård

Jag har gjort det.
Det där som folk aldrig pratar om, men som så många gjort före mig.

Aldrig, aldrig någonsin mer vill jag uppleva den smått overkliga känslan av att ha en halv meter slang uppkörd där solen inte skiner.
Aldrig, aldrig någonsin mer vill jag känna känslan av att få tarmen uppblåst med luft, ”för bättre visualitet”.
Alltså, maken till utlämnande och vidrig situation har jag nog aldrig varit med om, och då har jag ändå gjort en och annan gynundersökning i mitt liv. Det spelar liksom ingen roll att man blir tröstad med orden: ”Var inte orolig, vi är så vana vid att se rumpor på den här mottagningen!”. Vad hjälper det mig, där jag ligger, smått skräckslagen, med ett strävt papper över röven. Det här ögonblicket vill jag bara ha överstökat. Nu. Jag har ryggen mot doktorn när han glatt kommer in och ska göra sin undersökning. Jag vill inte se honom i ögonen, men känner ändå att jag måste se hur han ser ut, före. Tack och lov visade undersökningen att jag förhoppningsvis aldrig någonsin igen behöver göra om det. Jag prisar världens alla avgudabilder för detta. Och tänker också i mitt stilla sinne, att nu har jag ju faktiskt gjort dom två värsta undersökningarna jag själv kan tänka mig. Gastroskopi och nu alltså den där andra sortens -skopi med ett jättekonstigt, långt namn som jag förträngt. Jag tycker att jag gjort min beskärda del av vidriga läkarundersökningar. Nu satsar jag på att strunta i doktorn på ett tag!

Vardagsfunderingar

Spenderade delar av gårdagen i sällskap med mannen till höger. Vi gjorde radio och intervju för TT. Ja, alltså inte jag, utan han. Jag var bara nån slags blindtarm vid sidan, försökte se till att allt gick rätt till. Som om det inte skulle gjort det utan mig? Den killen har rutin, om man säger så. Full koll! Efteråt gick vi till Elverket och käkade en vansinnesgod caesarsallad med halstrad tonfisk. Egentligen var det min fastedag igår, men det fick tyvärr stryka på foten. Ikväll går vi och ser honom i R0ck 0f Ages.

Idag är det fredag. Känns skönt.
Kylan börjar krypa inpå kroppen. Jag kan inte säga att jag ser fram emot de kommande månaderna. Jag är en värmemänniska. Jag klagar sällan över värme. Jag fattar inte hur folk kan gå en hel vinter och vänta på våren, värmen och sommaren. Och sedan, vid första riktigt varma dagen börjar klagandet. ”Åh, det är alldeles för varmt!”. Jag välsignar varje dag med sol och värme. Vi har väl inte så mycket av den varan att vänta den närmsta tiden. Och ingen utlandsresa står på agendan. Men på tal om resa. Nästa vecka ska till Mora. En liten släppfest är på gång. Och blev upplyst om att jag nog borde sätta vinterdäcken på bilen innan. Så, ingen återvändo tydligen. Vintern är här.

Dåligt uppfostrad mamma

Usch. Har en period nu när jag tappar lite kontroll över hur jag handskas med dottern. Måste sätta lite pli på mig själv, annars blir detta inte bra…

Vaga mål

Ibland, när jag har dåliga dagar på jobbet, funderar jag över vad jag kan göra istället för att jobba i den här osedvanligt korkade men tyvärr ändå rätt roliga branschen. Dagar med folk som kastar skit, inte litar på att man gör sitt jobb, knorrar över att dom inte får betalt för sin musik och ändå tycker att jobbet VI gör ska vara gratis… Du fattar. Såna dagar skulle jag verkligen vilja göra något helt annat, men jag kan inte för mitt liv komma på vad.

Vad kan en kvinna i den definitiva medelåldern (ujujuj, sug på den!) med erfarenhet från läkarvården, musikbranschen, internetbranschen, kommersiell radio, grafisk formgivning och föräldraskap få för jobb, egentligen?

Modern skit

För helvete vad jag blir upprörd över datorer som inte funkar, internetuppkopplingar som hela tiden lägger av, routrar som vägrar lyda order, trots att man startar om, reset’ar, pratar tiotusen gånger med telenorsupporten… Tänk va mycket bättre det var förr.
Jag vill ha tillbaka skrivmaskinen och bakelittelefonen!

Bra projekt, och mindre bra.

Shit, vad dagarna rullar på nu. Och det går bra för oss, dessutom.

Mötet igår, som hölls på ett oerhört coolt museum ute på ‘vischan’, gick bra. Bilden är därifrån. Idag hade en av våra artister ett dubbeluppslag i största kvällstidningen, och h*n hördes i Sveriges största radioprogram under eftermiddagen. Och även om det går bra för vissa, får man sen ångest för dom som inte är lika lätt att sälja in, dom som ratas för att dom är för okända, för ”smala”, inte tillräckligt intressanta eller kända. Nu har vi ändå börjat säga nej till smala och inte tillräckligt intressanta projekt. Inte för att vi tycker att dom är det, utan för att det inte känns rätt att jobba med sånt som man redan på förhand vet inte kommer att funka i vare sig press, radio eller tv. Sådana projekt gör ingen lycklig. Det gäller bara att på ett vänligt och bra sätt framföra den åsikten. Inte alltid helt lätt.

Om att säga dumma saker

Möte idag kl 12.
Lite pirrigt, eftersom kunderna är nya och väletablerade inom musik och kultur. Man vill ju göra ett gott intryck.
Den ene i duon har jag redan träffat ett par gånger redan, och han ringer titt som tätt. Igår var jag nästan lite oförskämd i telefon, när han ringde vid 17:30-tiden. Tänkte på det efteråt, men det var faktiskt han som började med den skämtsamma tonen.
– Hej, är det du som jobbar med NN (nämner sitt eget namn)?
– Ja, det är jag, men jag vet inte hur länge jag kommer att göra det eftersom han jämt ringer på så konstiga tider!
Han garvade lite lätt och jag avslutade självklart med att säga att jag skämtade, men fick lite dåligt samvete efteråt. Tänk om han tog illa upp…
Jag kan göra såna där dumgrejer, helt spontant ibland. För flera år sedan, när jag jobbade på Det Stora Skivbolaget, ringde en journalist från Expressen. Det var mitt under en brinnande Bruce-sommar, och han var ett stort, stort fan. Han ringde ofta den sommaren.

– Hej, det är MB, säger han.
– Nämen, hej, jag tänkte precis på dig, svarade jag glatt.
– Gjorde du? sa han med förvåning i rösten.
– Ja, jag mådde lite illa…

Inte speciellt schysst av mig. Men inget jag ångrar.