You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Det är påsk. Vi hade vänner på middag igår. Ingen orkade tillaga traditionell påskmiddag (vad nu det är, lamm?) så vi satsade på tacos. Ungarna älskar det och ingen behöver direkt stå och slava i köket. Jag tänkte på hur mycket av ätandet som sker med ögonen. Vi köpte karamellfärg och gjorde röd gräddfil och blå guacamole. En av gästerna ville inte ens äta avocadoröran, för att den såg äcklig ut. Den ska helt enkelt vara grön, annars är den inte god.

Lugnt och stilla idag. Dottern sover hos kompis och maken, som var uppe med tuppen och spelade golf, trynar i soffan. Själv har jag ägnat 40 minuter åt att måla naglarna. Dottern följer en massa olika nail designers på instagram och youtube, och jag blev lite inspirerad. Så nu sitter jag här med vita naglar med en massa prickar på, i olika storlekar och färger. Är det påsk, så är det.

  Jag sitter på Allsångsrep på Solliden. Har lite tid att döda innan det blir genrep. Sitter ensam på en bänk och ser musiker, artister och produktionsfolk defilera förbi. Jag jobbar med A1cazar men dom är så väloljade och självgående, så de behöver mig egentligen inte här. Istället sitter jag och bryr min sommarhjärna med en massa onödiga funderingar. 

Som t ex huruvida jag klarar att flyga till Helsingfors imorgon utan hjälp av vare sig alkohol eller atarax. Flyger jättetidigt och att klämma en stor stark innan frukost känns överkurs, speciellt med tanke på att det är möte med potentiell ny kund och inga avtal är skrivna. Kan bli konstigt, tänker jag, om jag kommer lite halvdragen. 

Ser nu plötsligt artisten som tog bort mig som vän på facebook komma mot mig för sina repetitioner. Jag tittar bort och ner i min telefon. Här ska inte rökas någon fredspipa. 

Tänker på hur bloggen blivit lidande av att jag både professionellt och privat försöker synliggöra mig i andra sociala medier. Att jag inte längre har tid och ork att dela med mig av min vardag, mer än i 140 tecken. 

Ja, det är sånt man funderar över medan solen försöker leta sig fram mellan molngluggarna på Skansen. 

Är man artist är dom sociala medierna viktiga grejer. Därför har jag börjat förkovra mig ordentligt i vad som ger höga ratings och synlighet på facebook. En hel jäkla vetenskap, det där. Och det är läskigt att dom – facebook – har logaritmer för att följa och se allt vi gör. Allt vi klickar, gillar och delar gör att vi blir mer eller mindre attraktiva för olika ‘pages’. Man kanske borde gå nån kurs? 

jag har ett ganska stort nätverk. Facebook är fullt av olika människor jag mer eller mindre känner, mest genom jobbet. 

En jag känner väldigt ytligt är gift med en artist jag känner bättre, en artist som varit ute på en hyfsat lång turné. Inläggen har varit gråtmilda och fyllda av längtan och partnern har taggats i och like’at vartenda inlägg. Nu kommer artisten hem och den som befunnit sig hemma är självklart överlycklig. ”Äntligen snart hemma. Aldrig, aldrig mer turné!”. 

Och precis där tar den ömkan jag känt slut. Så lågt, egentligen. Artisten har glatt sig oändligt över den här chansen och sett fram emot den här turnén så länge. Hur mycket jag än hade längtat och gråtit skulle jag aldrig nånsin vara en bromskloss för någon som valt att bli artist. Åtminstone inte på facebook. 

Hej. Jag är här nu. Jag har varit frånvarande ett tag. Dataproblemet tog musten ur mig och det tog ett tag att kalibrera om tänket från PC till Mac, men det har börjat bli bättre och går lättare nu än i början.  

Sen gick veckorna, plötsligt var skolan slut för soon-to-be-trettonåringen och det blev dags för semester. Jag och lilla familjen drog med vänner tre veckor till spanska solkusten och jäklar i min låda vad jag är glad att vi gjorde det! Jag har tankat D-vitamin för resten av året nu och fyllt kroppen med sol, sangria, god mat och öl så att jag klarar mig en lång tid framöver. Nu är det hårt arbete som gäller resten av året. Jag har många ekonomiska små och mindre små hål att fylla och jag måste börja nu. Det har börjat bra och jag har lovat mig själv att jobba så hårt jag kan utan att duka under.  Sommaren brukar vara stiltjens tid på jobbfronten, men jag har redan ett par projekt igångsatta och fler som väntar. Just nu jobbar jag med tre olika matböcker, en om LCHF, en om vin i kombination med mat och en om en ung mästerkock. Och så har jag ju mina pojkar och ytterligare ettpar projekt med musikalisk förankring, varav två ska vara med på Allsången inom kort. Så nog finns att göra alltid. 
  
  
  

Sitter på Gröna Lund, på en bänk vid vattnet. Tre 12-åringar ränner nöjesfältet runt. Känner mig egentligen rätt onödig och överflödig men lämnar inget åt slumpen den här gången. Förra grönanbesöket slutade med osämja, mailkorrespondens mellan föräldrar och vissa lider fortfarande av sviterna.

Jag har haft mitt roliga idag. Imorse spelade jag golftävling. Inte för att jag var med i det vinnande laget men det kändes stabilt. Lite som livet nu, faktiskt. Jag tror faktiskt aldrig jag varit mer tillfreds. Med mig själv. Med ett jobb som flyter. Med en ny utveckling i karriären som gett mig sån boost, sån bra feedback och ett sånt flow att jag ibland nästan känner mig lite manisk. Jag försöker skjuta undan tankar som säger att den positiva känslan säkert snart går över, bara surfar positiva vågen. Och det är rätt skönt att sitta här i solen, på bänken på Gröna Lund. Och göra absolut ingenting.

 

Men vad tänker ni på, egentligen!? Varför säger ingen nåt? Inte ett inlägg på över en månad! Vad är det för kass typ som sköter den här bloggen, egentligen? Och varför har ingen sagt hur mycket ni längtat efter en reseberättelse från min USA-resa med bandet? Va?! Vaaa?!!

Ja. Jag ska berätta. Men ska jag vara helt ärlig, var det ju inget speciellt.

Äh, vem försöker jag lura, egentligen? Och varför ska jag verka svår och introvert? Det var bara det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge! Vilken energikick, vilken boost för den sociala självkänslan, vilken lärdom i konsten att mingla och vilket jäddra skönt sätt att lära känna det här gänget på riktigt.
Själva resandet såg jag ju inte fram emot, särskilt inte med tanke på att vi skulle upp i luften dagen efter den tragiska olyckan där en pilot valde att krascha sig själv och 150 pers in i döden. Men, jag stod ut. Med lite hjälp av lite piller och det faktum att det var gratis alkohol ombord på långflighten.
Som belöning fick jag en hel drös med roliga minnen, träffa nya människor och inte minst ett gäng nya skrattrynkor. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så vansinnigt mycket. Och det är svårt att inte bli imponerad av de kaliforniska vyerna. Jag fick fjärilar i magen på riktigt när vi åkte över Golden Gate Bridge och blickade ut över bukten, och där ute låg Alcatraz.
Värmen, vädret och attityden – säga vad man vill om amerikanare, men känslan av att höja blicken från marken framför en, låta axlarna sjunka ner och möta varje människa med ett ”hi, how are you?” var precis vad jag behövde. Det var magiskt och en känsla som jag gärna hade tagit med mig hem och försöker applicera lite här hemma.
Själva staden Napa var liten och oerhört trevlig

Klicka på den här länken så får du en liten hint om hur det var. Bandet filmade själva. I klippet där den kompissökande hunden dyker upp, ser man hur kameran skakar av mitt skratt.

Sömn och vila. Det längtar jag efter. Och min lilla familj som jag inte sett på en vecka. Imorgon…

Innan imorgon ska vi beta av ett genrep och en final i Friends Arena. Kanhända att det kan komma någon form av sammanfattande bloggpost sedan. Om gammelkroppen överlever… 

Nu kör vi! 

Om det här med finalvecka i Melodifestivalen har jag bara en sak att säga, och det är att jag är tacksam över att jag är själv hemma och resten av familjen åker skidor. Jag slipper den ångesten att inte hinna vara med dem. Jag har knappt sek röken av lägenheten. Och katten. Den stackarn. 

Nu är det strax dags för start- och stopprep. Senare ikväll är det genrep med publik och det är det genrepet som internationella juryn baserar sina röster. 

Gräsänka. En vecka. 

Den här veckan känns det helt ok att vara ensam i lägenheten. Bara jag och världens tjockaste katt. På onsdag drar finalveckan igång och jag kommer att kunna jobba precis så mycket jag orkar, och jag behöver inte ha dåligt samvete för att familjen kommer i kläm. Känns bra och behövligt. 

Nu, sovdags. Imorgon har jag ett möte med en herre som håller på att klippa livematerial med mitt band. Gissr att det blir en tidig morgon på kontoret. 

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits