Om katt med stressmage

Den stora katten spyr. Imorse spydde han direkt efter att han ätit – en riktig blaffa rakt på vardagsrumsmattan. Likadant när dottern kom hem från skolan. Då käkade den stora upp den lilles mat, och spydde. När jag kom hem tidigare ikväll, gav jag honom käk och det om upp direkt, varenda liten matbit.

Fan. Kanske är det maten han inte tål. Vi har mixtrat lite med hans käk ett par veckor. Men framförallt tror jag att hans mage pajar ur på grund av att han är ständigt ansatt av den nye lille krabaten, som är på honom precis hela tiden. Fortsätter det måste jag be om veterinären om råd. Kanske måste vi lämna den lille godingen i retur…?

Hur är det möjligt?

På riktigt.  Hur är det möjligt att vara så här söt? Tio veckor gammal flicka (?) som vår granne håller på att försöka få oss att köpa till ett symboliskt pris och ta hand om. Jag är bara rädd att den där sjukiloskolossen som redan pinkat in sitt revir här sedan tio år tillbaka ska göra uppror och käka upp den när den kommer innanför dörren…

  

Mödrar med sorg

Ringde min mamma igår. Vi pratas vid titt som tätt och nu var det några dagar sedan. Hon svarade, och jag hörde inte riktigt vad hon sa. ”Hur är läget?”, sa jag. Då hörde jag att hon grät. ”Det är inte så bra…”, snörvlade hon. Och så berättade hon att dom just precis kommit tillbaka från veterinären, där dom hade avlivat sin älskade katt, Sudden. En jättefin utekatt de haft i många år, som fått problem med njurarna och blivit sjukare och sjukare. Efter en resa förra veckan kom de hem och då visade det sig att Sudden varken åt eller drack. Grannen hade tagit hand om katten och noterat att den inte åt något. Och när de tog katten till doktorn, fick de beskedet att det inte var mycket att göra och att det var bättre att låta katten somna in, än att förlänga lidandet. Så, just nu är det min mamma som lider. Och jag med henne. Det var en mycket, mycket älskad katt.

Vår fyrfota vän

Vårt fina husdjur, vår fyrfota vän. Han är som en hund, som följer oss nästan vart vi går i lägenheten. En lagom tjock katt (vissa kallar honom överviktig, jag förstår inte…) i sina bästa år.

Min katt den har…

När jag rensade kattlådan igår tyckte jag det var aningens lite kissklumpar i den. Någon timme senare märkte jag att katten ofta gick till lådan men att det bara kom små, små skvättar. Eftersom vi så sent som i mars behandlade katten för just sådana besvär, var det bara till att ringa in till Bagarmossens djursjukhus för rådfrågning. När det handlar om befarade kiss-stopp vill dom gärna att man kommer in. Jag lydde rådet, påhejad inte minst av dottern, som jag märkte blev orolig direkt. Inte så konstigt, eftersom vi hade precis samma problem med vår fina Shrek, som vi ju faktiskt fick ta bort pga liknande problem, som gått på tok för långt.

Inget allvarligt konstaterades med vår stora bjässe. Det är inte totalstopp och han hade ingen överfull blåsa. Just överviktiga, kastrerade hankatter får ofta sådana problem, det är inget nytt under solen. Att han dessutom troligen lider av ”stressblåsa” fick vi också klart för oss. Många gäster under julen, och detta är resultatet.
Vi fick nytt foder, antiinflammatorisk medicin, blåsstärkande tabletter och en liten uppmaning att försöka få honom att gå ner i vikt. Det är inte det enklaste, kan jag avslöja. Vi ger honom minimalt med foder as it is, och jag tycker inte att det gör någon skillnad.