Ska 1 + 1 bli 8?

Hörni. Vad säger ni om att utöka artiststallet? Ska vi satsa på det? Ni får ju stötta mig i det här, det här är ju viktiga grejer, för tusan!
Det känns tokigt bra, han är begåvad, har en fantastisk röst, han är ung och utvecklingsbar. Dessutom är han redan halvt om halvt etablerad. Hans första singel, som han gett ut själv, har redan lyssnats på närmare 100.000 gånger på Spotify. Och tack vare att han är så driven har han jobbat hårt med sin musik, han har producerat en populär podd och deltagit i en mängd event sedan flera år. Och det betyder att han redan har en inkomst. Vilket gör att jag kommer att få en inkomst.
Man hör ju hela tiden – ‘om det känns för bra för att vara sant, då är det oftast inte sant’. Jag kan ändå inte riktigt applicera det på den här situationen. Och eftersom jobba är det enda i livet jag känner mig bekväm och ‘hemma’ med, förutom min familj, så behöver åtminstone inte jag fundera speciellt länge över det här. Jag har nog redan bestämt mig.

Vi kör, va?

Går bättringsvägen fram

Jag vet inte riktigt hur många gånger i mitt vuxna liv jag har sagt: ”Jag måste ta tag i det här med träningen nu!”.
När jag var i tjugoårsåldern tränade jag jämt. Det var styrketräning och muskelbyggande var och varannan dag, och jag var faktiskt väldigt fit ett tag. Som vanligt när jag ska göra något, går jag all in och blir lätt fanatisk i mitt utövande. Det var samma sak när jag tränade simning i tonåren och när jag upptäckte bikramyogan som vuxen. Att bli extrem är sällan speciellt bra, vad det än handlar om.
Efter mitt andra naprapatbesök den här veckan känns det riktigt bra. Jag har tränat och försökt lösa spänningar i bröstryggen varenda dag. Och det handlar inte om att jag gått iväg till gymet, utan jag har rullat ut yogamattan hemma och gjort ett program som tar en halvtimme, och jag behöver inte ens byta om till träningskläder. Vågade mig till och med ut på driving rangen i fredags, och det gick över förväntan att slå.
Om en stund ska jag sätta mig ner och göra ett veckoschema över träningen. Jag ska fan i mig bli bättre på att ta hand om min stackars rygg. Den ska ju ändå bära mig ett par år till.

Besök hos naprapaten

Jag vet inte om det är det eviga flängandet hit och dit, rädslan för att flyga i kombination med ett fullkomligt blomstrande uselt golfspel som gör att min rygg fullständigt tackat för sig och lagt ner verksamheten. Har varit förskonad från rygg- och nackont under semestern men idag var jag hos naprapaten, efter att ha drabbats av något slags låsningsrelaterat migränanfall igår. Det sprängvärkte i precis hela det stackars lilla pratkvarnshuvudet. Det blev kulmen på ungefär två veckors spänningshuvudvärk, onda höfter och ett evigt gnällande från yours truly. Jag fick åtta noggrant satta akupunkturnålar och massage som inte direkt präglades av behaglighet och varsamma, mjuka händer. Slutligen la h*n sig i princip över mig och lossade på låsningen i bröstryggen. Inte ens det var särskilt behagligt, trots att h*n faktiskt är ganska tjusig. Jag ska tillbaka på torsdag igen. Det känns som om h*n lyckades mjuka upp en del väldigt spända muskler och låsningen är i princip borta. Har fått en bra rörelse som jag ska försöka göra minst två gånger om dagen. Och i tidningen Må Bra hittade jag ett träningsprogram som jag ska försöka sätta igång med imorgon. Det är ett core-program, d v s ett som ska stärka framförallt bukmuskulaturen. Sen är det nog så att jag får lov att vila från golfen resten av säsongen. Eller också bli ungefär en miljon gånger bättre på att stretcha, tänja och ta hand om kroppen efter golfen. Jag gillar verkligen att spela, men när kroppen pajar ur varken funkar spelet eller är det speciellt roligt att utöva det. Det finns ett vedertaget begrepp på sjukhusmottagningar runt om i Sverige för såna som jag. Jag vet, eftersom jag själv varit med om att skriva in begreppet i en hel del patientjournaler i min ungdom. SVBK heter uttrycket. Ni kan härmed börja kalla mig ‘sveda-, värk- och bränn-kärring’.

På resande fot, igen

  
Jamen jaa, vad jag är dålig på att blogga. Det är rackarns vad det är svårt att få tiden att räcka till.
Det har varit ett evinnerligt flängande hit och dit sedan jag kom hem. Förra veckan var det tack och farväl till ännu ett hotellrum, när jag åkte med discogänget till Göteborg för att vara promotion-morsa i samband med en TV-inspelning. Den här gången slapp jag tulla på mitt adrenalinförråd eftersom vi åkte tåg.
Såklart finns det ju saker att gnöla över med varje färdmedel. Den här gången hade man tydligen bestämt att vi som satt i vagn fyra på väg tillbaka mot Stockholm var lite extra frusna av oss, eller var det kanske så att det var en fin introduktion till ett bikramyoga-pass? Hela hemresan präglades av svettfläckiga t-shirtar, rumpsvett och en del kinkiga vuxna och barn. Jag försökte hålla god min, så länge jag som sagt slipper flyga och ingen kaskadkräks i nacken på mig, kan jag stå ut med det mesta.
Göteborg var trevligt som vanligt, även om jag inte såg mycket av stan den här gången. Det var ett väldigt hastigt besök men vi hann klämma en lunch på Hotel Post och en promenad från hotellet till Trädgår’n. Sen var det TV-inspelning för hela slanten. Jag blev lite starstruck när jag hälsade på Alexander Karim, som gästade samma program. Jag gillar mycket det han gör som skådespelare – han är en av de bättre i Johan Falk-filmerna t ex. Av det lilla jag hört och sett om honom som lite mer privat, verkar han dessutom väldigt ödmjuk och trevlig. Sånt går hem hos en sån som mig. Det var mindre än vad man kunde säga om vissa andra gäster i samma program. Jag nämner definitivt inga namn och går inte närmare in på saken, men ibland kan verkligen sken bedra.