Men vad tänker ni på, egentligen!? Varför säger ingen nåt? Inte ett inlägg på över en månad! Vad är det för kass typ som sköter den här bloggen, egentligen? Och varför har ingen sagt hur mycket ni längtat efter en reseberättelse från min USA-resa med bandet? Va?! Vaaa?!!

Ja. Jag ska berätta. Men ska jag vara helt ärlig, var det ju inget speciellt.

Äh, vem försöker jag lura, egentligen? Och varför ska jag verka svår och introvert? Det var bara det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge! Vilken energikick, vilken boost för den sociala självkänslan, vilken lärdom i konsten att mingla och vilket jäddra skönt sätt att lära känna det här gänget på riktigt.
Själva resandet såg jag ju inte fram emot, särskilt inte med tanke på att vi skulle upp i luften dagen efter den tragiska olyckan där en pilot valde att krascha sig själv och 150 pers in i döden. Men, jag stod ut. Med lite hjälp av lite piller och det faktum att det var gratis alkohol ombord på långflighten.
Som belöning fick jag en hel drös med roliga minnen, träffa nya människor och inte minst ett gäng nya skrattrynkor. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så vansinnigt mycket. Och det är svårt att inte bli imponerad av de kaliforniska vyerna. Jag fick fjärilar i magen på riktigt när vi åkte över Golden Gate Bridge och blickade ut över bukten, och där ute låg Alcatraz.
Värmen, vädret och attityden – säga vad man vill om amerikanare, men känslan av att höja blicken från marken framför en, låta axlarna sjunka ner och möta varje människa med ett ”hi, how are you?” var precis vad jag behövde. Det var magiskt och en känsla som jag gärna hade tagit med mig hem och försöker applicera lite här hemma.
Själva staden Napa var liten och oerhört trevlig

Klicka på den här länken så får du en liten hint om hur det var. Bandet filmade själva. I klippet där den kompissökande hunden dyker upp, ser man hur kameran skakar av mitt skratt.