You are currently browsing the category archive for the ‘Kärlek’ category.

0130614de23360461f555fb181bed184744fdccfcf 013972ba38fc0972ac95c8f0ce57fcd1f9d6652120   0195a6203b8045385fb2deb65dbf8b38e3a03156e9

I helgen åkte jag till Uddevalla med min allra närmaste vän, en ”förena nytta med nöje”-resa där det egentliga syftet var att se ett av mina band uppträda – och vad passar väl bättre än att göra det i trevligt sällskap? Jag har jobbat med det här bandet sedan 2012, och tyckte det vore roligt att se dem live någon annanstans än i Stockholm. Så, Uddevalla fick det bli.

Det är verkligen nåt speciellt med vänner som man känt länge, länge. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Från det att vi satte oss i bilen och käkade 44 mil asfalt, till det att vi gick och la oss sent på natten, låg vi mer eller mindre dubbelvikta av garv. När man känner varandra utan och innan, behövs det bara en blick eller ett ord, ibland knappt ens det, för att man lägger loss och nästan kissar i brallan av skratt. Miner, uttryck och ögonkast – sen är det färdigt igen. Inte blev det bättre av att stället inhyste rätt mycket originella människor. Jag tror att vi hade kunnat sitta i den hyrda stugan och skrattat helt för oss själva hela kvällen och natten och sen åkt tillbaka och varit oerhört nöjda med resan. Vi har lovat varandra att vi måste göra sånt här oftare.
En riktig vederkvickare för själen – och magmusklerna.

Saknar min make.
Han är och förlustar sig i Cannes.
Eller som han brukar säga: ”It’s a mess!”.

Ännu en jul i vårt hus. Än en gång fick vi samla hela tjocka släkten under vårt tak. Och jag är dubbelt glad, för inte bara var det mysigt och trevligt att ha mamma, mammas make, svärmor, svärfar, svägerska, gammelfarmor, kusiner, kusinens pojkvän och kusinens barn runt julbordet. Julen var också anledningen till att det äntligen blev färdigrenoverat i vardagsrummet. Vi lovade tidigt att vi skulle fira hos oss, med enda krav att det skulle vara byggklart i tid. Det kravet kunde man ju tycka inte skulle vara någon svårare grej att uppfylla, speciellt med tanke på att renoveringen från helvetet har pågått sedan april/maj nångång. Men det var en strid på kniven, vill jag lova. Dagen innan julafton hade färgen torkat på väggarna och vi kunde börja ana hur vi skulle kunna klämma in 16 pers (varav en i rullstol) i rummet.
Och konstigt nog har just den där byggstressen gjort att jag inte känt den där vanliga jul-stressen. Allt kändes lugnt och på bana – vi har handlat i tid, gjort knäck och griljerat skinka. Och eftersom vi är många, och det är knytkalas på våra julaftnar, fördelas ansvaret ut på flera och man slipper göra allt själv. Väldigt bra! Till och med mamma, som just nu lider av sviterna efter kristallsjukan (eller möjligen ett virus på balansnerven, dom vet inte så noga) kunde äta och vara med oss utan att få yrsel- och kräkanfall. Gläds åt att vi får ha julmys tillsammans!

När ska vi slippa braskande rubriker, bara för att någon berättar om sin sexuella läggning?
När ska det sluta vara ”modigt” att berätta vem man tänder på? Kan vi inte bara sluta låta sånt vara så viktigt, att det förtjänar en löpsedel? Kan det inte bara vara fullkomligt normalt att älska någon, vilket kön det än må vara?

Mamma ligger på sjukhus. I samma sekund som man får det beskedet rusar det tusen miljarder tankar genom huvudet. Och så får man veta: vansinnesont i magen, kräkningar, ingen aptit. Hög sänka (som det inte ens heter längre, det heter CPT eller nåt annat konstigt), dåliga njurvärden (KREA heter det på doktorsspråk). Att sen möta sin mamma i en sjukhuskorridor, med en droppställning som enda sällskap och med trött och medtagen blick – det gör ont i hjärtat.
Troligen handlar det om divertiklar, som hon besvärats av tidigare. Eller en brusten blindtarm. Igår när jag lämnade henne, skulle hon iväg på skiktröntgen, och lite senare idag vet vi mer.
I det här läget känns det som om ordet ”bara” är skönt att få använda. Trots att hon har jätteont, får en massa morfin och mår jävligt illa, går det förhoppningsvis över med rätt behandling. Det är ‘bara’ divertikulit.

Tänker att mitt eget fastande två gånger i veckan nog är en bra förebyggande åtgärd för att inte gå samma öde till mötes. Trots att jag inte gått ner många gram, knappt ett enda, ser jag många fördelar med att fasta. Och jag mår bra av det.

Det är kul att träffa nya människor.

I helgen firade vi vår första bröllopsdag, och eftersom vi gifte oss på golfbanan, har vi beslutat att införa en tradition. Bröllopsdagen ska alltid firas med en golfweekend någonstans. Bara han och jag, inga barn eller polare.

Men så händer det andra grejer, såklart. Roliga och lite otippade grejer, under sagda golfweekend – den första i ordningen. Maken och jag stiftade bekantskap med ett lite äldre par. Han 65, hon 68. Dom var nyförälskade och redan när vi stötte ihop på parkeringen kändes att det var… folk man funkade med, trots att vi inte var riktigt i samma ålder. Under middagen satt de ensamma vid ett bort och kuttrade; vi tjyvlyssnade lite på samtalet och insåg att de verkade jäkligt roliga och dessutom hade vi lite gemensamma beröringspunkter, så att det fanns en naturlig igång, så att säga.

Så, när våra middagar var uppätna såg vi till att börja prata med varandra. Det hela slutade med att vi ”slog ihop våra bollar”, d v s vi bestämde att gå våra respektive golfrundor tillsammans dagen efter, istället för att gå var för sig, efter varandra. Och vi hade jätteroligt! Dom var precis så där roliga och trevliga som man kunde märka redan från början. Dessutom var de från stockholmstrakten, så nu är vi utmanade på returmöte någon gång framöver.

Det är kul när det klickar.

Min make kom förbi hotellet innan vi drog till dagens rep. Han ratar allt vad mello heter och är i stan för en punkfestival. Mysigt att han kom förbi så jag fick pussa på honom.

Ojojoj, va’ vi har firat. Och hurrat.
Det började redan i söndags och har pågått sen dess. Tio år fyller hon idag, den där lilla ungen. Ungen som är sönderälskad, sönderpussad, sönderkramad och hyfsat sönderbortskämd sedan dess. Troligen också söndercurlad, om någon frågar.
Enda barnet. Enda barnbarnet. Ni fattar. Det kan ju inte bli värre än så…

På en månad hann jag med att bli både fru och klimakterie-kossa. Inte illa pinkat!

Efter tio år i synd knöt vi då hymens band i fredags, jag och han som gått under många benämningar genom åren. För vissa känd som Liten Söt Sambo, för andra under annat namn. En fin och/men kort ceremoni i ett envist och utdraget regn, en ceremoni som blev högtidligare och mer känslosam än jag trott, ur hans synvinkel. Han var faktiskt väldigt nervös och tagen av stunden, min käre make och skakade märkbart på handen vid ringpåträdandet. Det gjorde mig mjuk i hjärtat på ett fint sätt. Ett bevis så gott som något på att han älskar mig.

Natten spenderade vi på hotell vid vatten. Det kändes fint, det med. Och jag trodde inte det, men det känns faktiskt annorlunda att vara gift. Lite större och mer på riktigt, på något sätt.

Och så var det det där med kosseriet.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro. Konstigt hur det kan vara olika från kvinna till kvinna – jag har inte känt mig det minsta klimakterig. Inga vallningar. Ingen svettning. Humörförändringar, absolut och definitivt. Men Mensen har varit som en klocka. Tills nu. Jag gråter inte för det, snarare tvärtom.

Var på golfklubben igår kväll för att lämna en del saker inför morgondagen. Sprang rakt in i en ungdomsförälskelse, då en riktig pudding. Fortfarande overkligt snygg, trots att han klivit en bit över femtiostrecket. Nästan så att man rodnade – så snygg.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 32 531 hits