PR-atkvarnen

När jag går till kontoret om mornarna nu, gör jag det med livet som insats. Från tak och balkonger hänger en mängd istappar i varierande storlek. Nyss ramlade flera av dom ner, precis utanför entrédörren till kontoret. Nu gäller det verkligen att se upp. Bokstavligt talat.

Lyssnar på P4 Extra och pappan till soldaten som miste livet i Afganistan. Flera gånger under intervjun brister hans röst och han är nära tårarna.
Jag lägger ingen värdering om att uttala sig i radio om det som hänt. Jag bara beundrar honom för att han orkar.

Ni kan ju fatta att det här är en film som jag ska se!

Jag är en person som kan stå ut med de flesta typer av människor, och har överseende med en hel mängd olika beteenden. Men P4tr!k Sjöberg – vem orkar ha den långa människan omkring sig en längre stund? Åtminstone har TV-producenterna lyckats med vinklingen av honom som dryg, retsam och – på göteborgska – tyken.

Jag får panik när tiden går så här fort! Som vanligt står jag med andan i halsen och motvind i trynet, och det bara stormar omkring mig. Tidsstorm. Det är vad det är, och jag önskar att den där tidsstormen ville lugna ner sig lite nu. Tack.
I övrigt undrar jag om det var jag och min lilla sjuåring som gav mina operasopraner löss under nyårsturnén (jag höll på att skriva nyhårsturnén!). Vi träffades sista gången innan dess dagen före julafton, under deras framträdande på Förkvä11. Det kan ha varit där som jag lusade av mig på en av dem. Mitt under tjejernas nyårs-repetitioner med Da1asymfon!ettan började en av dem riva sig i håret och hittade därefter en lus under fingernageln. Gissa om hon hade svårt att koncentrera sig på sin opera-aria efter den upptäckten! Deras tankar föll direkt på mig, eftersom jag glatt berättat att vi nyligen haft luspåhälsning i familjen.
Medan jag skriver det här kammar jag mig frenetiskt med luskammen, sådär hårt i hårbotten. Jag har gjort det i flera dagar nu. Det kliar nämligen, men jag börjar inse att det där kliet troligen mest sitter inne i huvudet. Det har ett namn också. Det kallas mani. Sån är jag numera. Lusmanisk.

Jag fick se ytterligare en svensk stad den här veckan. Ett sextioårskalas tog oss nämligen till Eskilstuna. Där har jag varit vid ett flertal tillfällen tidigare, men det var länge sedan (hej, Lotten!).
Även om jag var tvungen att vara spiknykter chaufför, är jag glad att jag följde med. Jag älskar karaktärer och jag älskar att iaktta karaktärer. Trots att vi inte var speciellt många trängdes ett flertal väldigt profilstarka människor runt middagsbordet. Här fanns ”tattare”, en libanesisk, högröstad svärson och så sextioåringen själv – en kringflackande herre som livligt slog tunga ackord på gitarren och samtidigt kastade ur sig anekdoter om sin brokiga uppväxt.
Eftersom vi hade en och en halv timmes bilväg hem genom natten, var jag tvungen att insistera på hemfärd vid ett-tiden på natten. Jag är glad att jag hade svärfar vid min sida i framsätet. Sjuåringen och hennes pappa tvärslocknade självfallet i baksätet så fort vi kört ut från parkeringen. Svärfar höll låda hela vägen hem och var den som såg till att jag inte somnade bakom ratten, vilket var väldigt nära att jag gjorde flera gånger. Jag minns inte ett ord av det han sa, jag bara hörde hans röst och sa ”ja”, ”nej” och ”hum” där jag tyckte att det kändes bra. Samtidigt kämpade jag med att inte bli hypnotiserad av de vita strecken i vägbanan och det förrädiska mörkret runtomkring mig.
När svärfar var avsläppt drog jag upp bilstereon på hög volym och sen satt jag i förarsätet och studsade och sjöng resterande 20 minuter hem. Tack och lov att min söta lilla familj är av sorten som sover tungt…

Oj. Vad var det som hände?
Det gick en hel massa dagar, utan att jag hann blogga en endaste, enda gång! Jag som precis fått upp ångan och sprutade ur mig inlägg som om jag hade betalt för det. Plötsligt tog det stopp, och jag kan inte skylla på vädret (mycket går i dessa dagar att skylla på vädret, men inte just ett bloggstopp) – bara på att jag haft vanvettigt mycket att göra den här veckan.

Så, vad har hänt sedan sist jag/du var här?
Man kan formulera det så här: Jag har inte varit här, däremot har jag varit runt på en hel massa andra håll.
Jag har till exempel varit i Örebro, träffat en packmopedist och en stor distributör under ett möte som varade i tre timmar. Tågresan fram och tillbaka tog 4 timmar. Nästa gång tänker jag propsa på ett telefonmöte.
Hem kom jag också, trots att det rått snö- och tågkaos under flera dagar. Det gläder mig att SJ hade den goda smaken att visa sig från sin bästa sida i måndags. Ingen dag därefter har dom resande haft den ynnesten.

Direkt från en tripp till Örebro känns steget kanske långt till Gaygalan (eller också inte?), men det var där jag avslutade min långa dag i måndags. Det var min första Gaygala och jag måste säga att det är den glammigaste och galnaste gala jag varit på. Jag och min fina kompis, låt oss kalla henne Fru Forsberg (tillsvidare i alla fall, hon ligger i skilsmässa), såg oss runt med stora, klotrunda ögon och fascinerades av klänningar, sminkningar och peruker i alla dess färger. Alla var där. Jag menar det. Alla. Politikerna, skådisarna, Idolerna, Let’s Dance’arna, Hollywoodfruarna – det är uppenbarligen väldigt PK att gå på gaygala. Att det är valår i år märktes alldeles särskilt tydligt. Herr statsminister själv delade t o m ut priset till Årets H0m0. Kvällens största jubel drog Maria Montezami ner – jösses, vilken favorit hon är bland bögar och flator! Publiken jublade och skrek rakt ut när hon visade sig på scen. Jag, som totalt sett tio minuter av hela programserien, har uppenbarligen missat något. Roligast tyckte jag att Mona Sahlin var, som glatt drev med sig själv och sin dyra handväska när hon, tillsammans med Sisse1a Ky1e och Ann!ka L4ntz, delade ut ett av priserna. Alla tre bar på var sin röd handväska och kallade sig ”bagladies”.

Efter prisutdelningen minglade vi runt en dryg timme tills det var dags att bege sig hemåt. Innan hade vi enats om att R0lf L4ssgård är en härlig och ganska hångelvärdig karl och att Andreas J0hnss0n är detsamma. Efter att ha fått lite smisk på stjärten av en fjolla i hög hatt och röd frack begav vi oss hemåt i natten och utnämnde slutligen kvällen till Årets Gala.

Nåväl. Veckan har inte varit galaspäckad allena. Det har varit filmvisning, snökaos, styrelsemöte i bostadsrättsföreningen, lite hångel med en dödsförkyld sambo (attans, nu blir jag väl sjuk igen!?), lite träning (och då menar jag lite, förtvivlat lite) och ungefär trehundra mail om dagen. Bloggandet har gått på sparlåga. Men skam den som ger sig!

Som boende i en stor stad, är det många platser man inte varit på. Jag har t ex aldrig varit i Nynäshamn. Det har jag nu. Eller rättare sagt, det har jag från och med igår. I sällskap med en mycket pratglad aktör som hade en del skojiga små anekdoter att berätta.
Det är lustigt med småstäder (för visst kan man väl räkna Nynäs som en småstad?) hur dom liksom töms på folk när mörkret och temperaturen faller och primetime TV närmar sig. Stan blir öde, folktom och ödslig. Ibland när jag tittade ut kändes det nästan lite surrealistiskt, som i en film. Som om vi var mitt uppe i en film, och inte på väg att v i s a en.

Vi plåtade bilder till affisch och pressbilder för någon vecka sedan. Instruktionerna till den duktige fotografen var att plocka fram det diaboliska. Jag tycker att han lyckades väldigt bra, men att använda just den här kanske inte är att rekommendera. Det är ju meningen att folk ska komma och titta på hans föreställning – inte springa för livet!