Påsk var det här

Det är påsk. Vi hade vänner på middag igår. Ingen orkade tillaga traditionell påskmiddag (vad nu det är, lamm?) så vi satsade på tacos. Ungarna älskar det och ingen behöver direkt stå och slava i köket. Jag tänkte på hur mycket av ätandet som sker med ögonen. Vi köpte karamellfärg och gjorde röd gräddfil och blå guacamole. En av gästerna ville inte ens äta avocadoröran, för att den såg äcklig ut. Den ska helt enkelt vara grön, annars är den inte god.

Lugnt och stilla idag. Dottern sover hos kompis och maken, som var uppe med tuppen och spelade golf, trynar i soffan. Själv har jag ägnat 40 minuter åt att måla naglarna. Dottern följer en massa olika nail designers på instagram och youtube, och jag blev lite inspirerad. Så nu sitter jag här med vita naglar med en massa prickar på, i olika storlekar och färger. Är det påsk, så är det.

Dagar i en ishall

Javisst. Jag hamnade här igen. I cirkusen. Idag är vi mitt i stormens öga. Två genrep och många timmar i en ishall utan fönster mot omvärlden. Tack och lov slipper jag den här gången nervositeten, omröstningarna, utslagningen. Istället får jag koncentrera mig på jobb och häng med veteranerna. Dom som bara ska sjunga 40 sekunder och sen är det klart. Dagen och kvällen är – trots att framträdandet är extremt kort – full av förberedelser, rep, smink, hår och scenkläder. Kvart över 11 kör vi igång med dagens repetitioner.

Än så länge är det tyst och lugnt i logen där jag sitter. Snart invaderas den av C, Charlotte, Nanne och Zarah. Då blir det allt annat är lugnt och fridfullt. Under tiden njuter jag av min kaffe och min stund i avskildhet.

House of Cards vs Trump

Igår somnade min make kl 9. Alltså kl 21:00. Låt oss skylla det på att han tog vårens första allergipiller. Dom kan ju knocka en fullständigt, dom där.

Själv försökte jag, med en liten kattungeklutt liggande på bröstet, titta på första avsnittet av House Of Cards. Jag har längtat, men samtidigt kommer jag inte riktigt ihåg hur förra säsongen slutade, märkte jag. Och sen Donald Trump gav sig in i leken därborta i USA, tycker jag nästan att verkligheten överträffar dikten. Skrämmande, faktiskt.

Sak jag längtar efter

Det finns något jag längtar väldigt, väldigt mycket efter just nu.

Det är den dag då vi ska ha vårt årsmöte i vår bostadsrättsförening. Jag har bestämt att jag ska lämna ordförandeposten i styrelsen. Jag orkar inte riktigt med att vara 100% yrkesarbetande, morsa, fru och engagerad ledamot i föreningen. Det ryms inte fler kostymer på den här kroppen.

I juni hoppas jag att jag får kliva av. Som jag längtar.

Om katt med stressmage

Den stora katten spyr. Imorse spydde han direkt efter att han ätit – en riktig blaffa rakt på vardagsrumsmattan. Likadant när dottern kom hem från skolan. Då käkade den stora upp den lilles mat, och spydde. När jag kom hem tidigare ikväll, gav jag honom käk och det om upp direkt, varenda liten matbit.

Fan. Kanske är det maten han inte tål. Vi har mixtrat lite med hans käk ett par veckor. Men framförallt tror jag att hans mage pajar ur på grund av att han är ständigt ansatt av den nye lille krabaten, som är på honom precis hela tiden. Fortsätter det måste jag be om veterinären om råd. Kanske måste vi lämna den lille godingen i retur…?

Om att knarka prestation

Återigen en sån där vecka som verkligen bara rusat. Imorgon är det fredag igen, och det känns som om timmarna bara runnit mellan fingrarna på mig.

Jag har hunnit med ett besök i mötenas stad Örebro, igen. Det skulle egentligen varit två möten men eftersom jag drabbades av tågstrul och blev två timmar försenad, blev det bara ett. Jag sitter med  i en projekteringsgrupp och håller på med en målstyrningsprocess för ett event  i Örebro, en festival som hållits i staden i sex år. En herre leder processen, utöver det är vi fyra kvinnor och två män till. Ibland går jag på möten som jag undrar varför jag går på. Det här var ett sådant, åtminstone till viss del. Vi får hoppas att de övriga fem mötena vi planerade in för det här arbetet (i Örebro) blir lite mer matnyttiga och värda fyra timmars tågresa.

Och så, ja! Jag har varit på föreställning. En av mina uppdragsgivare, K1as Ha11berg, är rasande skicklig retoriker och föreläsare och har satt upp en föreställning som han kör ungefär en gång i månaden, för fulla hus. Det är så befriande skönt att se honom in action. Han pratar om ack så självklara saker, men sådant vi behöver påminna oss om, helst hela tiden. Han är smart, rolig och befriande chosefri.

En annan av mina uppdragsgivare skrev i veckan ett underlag för en debattartikel i Expressen. Den kommer att handla om prestationsknarkande. Den träffade mig lite mer än vad jag skulle önska var fallet. Håll ögonen öppna, det kan bli intressant. Det hon skrev är skrämmande applicerbart på mig. Jag tröstar mig med att så länge jag sover om nätterna så är det ingen ko på isen, så att säga. Det är när man börjar ligga sömnlös som det börjar bli fara å färde. Jag sover i alla fall minst 6 timmar varje natt. Att jag sedan går upp kl 6 är ju mitt eget val. Det är lite oklart varför jag gör det. Egentligen är den första halvtimmen där vikt för yoga, men den sista tiden har jag liksom inte pallat. Men, jag gör det när jag känner att det behövs. Jag har nu börjat leka med tanken att jag ska börja träna igen. Det är än så länge på stadiet där jag överväger om jag hinner, orkar, har lust, råd eller ens tid att träna. Men den här trenden att bara vilja jobba jämt jämt måste brytas. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill jobba jämt. Och det är här den där artikeln hon skrev kickar in. Håll utkik som sagt…

Bilderna, ja. Den första är en husvägg i Örebro som målats i samband med Open Art. De andra två är ju mastodont-muséet ute på Djurgården. Denna ofantliga koloss som är både skrämmande och vacker på samma gång. I kvällsmörker är byggnaden som allra vackrast.

  

Om att skriva

Det blev en rolig vecka, även om jag inte kom iväg till Kansas City. Flera positiva grejer har hänt som gör att varje dag känns som att jag skördar nya marker för mina artister och uppdragsgivare.

Jag har gjort saker som jag egentligen inte brukar gilla. Skriva albumbiografier är inte min starka sida – det brukar ta tid och resultatet brukar kännas mest krystat. Jag brukar be mina artister att antingen försöka skriva själva och ge mig underlaget att bygga ifrån, eller be något proffs om hjälp. Men den här veckan har jag skrivit ihop både en albumbiografi och början till en feature i en gratistidning, och det känns riktigt positivt – jag är nöjd med resultatet. Jag gillar ju egentligen att skriva, jag har skrivit så många så kortnoveller och små korta historier i mitt liv.

En albumbiografi är alltså det textdokument som brukar skickas ut tillsammans med pressbilder, omslag och låtar till media. Texten berättar om skivan, inspelningen, artisten. Om en biografi är tillräckligt bra skriven brukar lata stressade och arbetsöverhopade journalister publicera texten nästan rakt av. Lägger man med några citat från artisten kan den till och med användas som intervjuunderlag. Den är inte copyrightskyddad och till för underlag när skivan ska recenseras. Kanske är det citaten från min artist ni kommer att läsa i nästa intervju med min tidigare Mello-medverkande artist?

Om den bedårande nya familjemedlemmen

Jag kissar (haha!) ner mig så söt han är, vår nya familjemedlem! Han är en tuff liten krabat, lekfull och smågalen. Ömsom skuttande som en kanin, ömsom kravlande som en krabba och ibland på två ben som en surikat. Ständigt ute efter att reta gallfeber på den stora katten, som får utstå en hel del. Maken är förtrollad och fullkomligt betagen i den nya lilla. Det är som när vi fick barn. Han kan sitta i soffan och titta en hel kväll. ”Kolla, nu rycker tassen när han sover!”.

Och jag sa att den har fått namn nu, va? Den lilla ska heta – Sauron.

Om hur jag tackade nej till Kansas City

Jag kan just nu troligen klassas som den mest korkade människa som går i ett par skor. Jag fick klartecken, go ahead, grönt ljus på den där resan till Kansas City. Jomen visst! ”Jamen, det var väl en bra idé, vi står för din resa!”. Och så tackade jag nej. Va!? Är det ens möjligt att jag yttrar ordet ‘nej’ i det här läget, tänkte jag, samtidigt som jag skrev mailet där jag förklarade att jag avstod. Men – det gjorde jag.

Det fanns flera anledningar till min kovändning. En av dem var att jag inte skulle kunnat åka förrän onsdag eftermiddag. En annan var att hotellrumsfrågan inte var helt klarlagd. Det fanns möjligheten (kan också uttryckas som ‘risken’) att jag skulle dela hotellrum med en herre som jag inte känner speciellt väl. Även om jag gissar att resan inte direkt hade spenderats på hotellrummet, så kändes just den biten inte helt lockande. Jag  njuter av att få spendera tid ensam ibland och delar helst inte rum med främmande män. Så, nej blev det. Jag stannar hemma, jag. Men på tisdag åker jag banne mig till Örebro igen. Det är ju en resa, det också, som sagt.

Det finns hopp…

Det kan vara så att det inte är helt kört med den eventuella resan till Kansas City. Håll tummarna hårt, hårt, hårt så kanske mitt förslag går vägen. I’ve given them an offer they can’t refuse, typ.